I boningslängan brukar oftast den stora skorstenen – som här – stå mitt i längan (i äldsta tider, före 1700-talet, fick röken från härden bara dra ut genom en taklucka eller risflätade galvar). Inne i skorstenens “botten” fick husmodern stå och laga mat på den öppna stenhärden (illaren) – i drag och rök och sot! Därifrån kunde hon samtidigt genom en lucka underhålla fyren (oftast på torv) inne i järnugnen, “udeliggaren”, som sköt in i “stuan”, det stora rummet där familjen arbetade, åt och sov.
“Simson slet leyonet sönder” står det, liksom förr på den ugnen och där ser man också S:t Göran strida med draken för att befria den lilla prinsessan. På “kakelugnsbänken” där intill kunde far i hiset ha en varm och lugn vrå under vintern. Vid långaväggen mot gården stod “stuebordet”, kring vilket husbondsfolk och tjänare bänkades. Ursprungligen satt nog far i högsätet, på “borännesbänken”, sen fick ryktaren den hedersplatsen, och så följde de efter rang och ordning – drängar och pojkar inne på längbänken, pigor och töser utanför.
(Men egentligen skulle kvinnofolken stå längs bordets yttersida!). Ett hörnskåp hörde också hit, så stod på kortväggen en golvklocka och sängen och mot trädgården en slagbord och en “tavelett” i hörnet. På så sätt var golvet fritt för vinterns inomhusarbeten, träslöjd och spinning – och där kunde i den gamle häradsspelmannens dagar “glöttana dansa så tågan sto´!”.
Öster om stugan ligga de oeldade finrummen: kamrarna och salen (men den delen byggdes här först omkring 1876-77). I “fars kammare” hade han sitt skrivbord, sin chiffonier och sin piphylla samt en soffa, och mor hade sina fina möbler – också en chiffonier och en soffa – i den lilla blåmålade kammaren mot söder; den ligger mot “haven”, som ju var hennes särskilda arbetsfält. Salen hade inte så många möbler: soffa, divanbord, fönsterbord och skåp – där skulle ju dansas vid gillena!
Västerut – på andra sidan farstu och skrosten, med bakugn och kök – ligger “lilla-stua” och “stora hus” (jämte spiskammare och klädkammare). De användes först som finrum, resp. kistehus, men blev på 1890-talet “folkastua” (för tjänare) och sovrum. Dessa rum har inte nu restaurerats – det är bara de fem rummen österut, som man från år 1960 har börjat återställa och möblera i ett äldre och typiskt skick. Och detta har varit möjligt, endast tack vare att äldre personer (särskilt Nils Jönssons son Johan Jönsson i Signestorp) kunnat berätta och teckna ned, vad de kom ihåg från barndomen och de gamles minnen.
Klicka i bilden och hör Marianne berätta om de olika rummen