Stall-längan (i väster)
Den rymmer, i stort sett i orört skick efter 1900, huggehus (med nu insatta svarv- och snickarredskap), häst- och kostall (där nu visas dels tillhörande redskap, dels diverse andra föremål) samt drängkammare. I längans mitt har den forna “Västerport” åter öppnats; såsom en motsvarighet till “gadeporten” (till bys gata österut) leder den vidare ut till en “fägata” – mellan de båda ståtliga stensatta “hästakorran” och “kokorrän” (utför respektive stallar) – där djuren leddes ut till den dagliga vattningen vid “gåsahålan” eller till bete på den angränsande Kulla Fälad.
Loglängan (i norr)
Loglängan måste avkortas några meter i väster, då ett mot norr senare tillbyggt svinhus revs. Även ett på gården utbyggt redskapsskjul har nedtagits. Nu förvaras i logan en stor och värdefull samling redskap och vagnar från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal (för vilken Eric Sönne nedlagt mycket arbete), men den kan vid behov frigöras som samlingslokal. (Och här bör kanske den muntliga traditionen noteras, att Jöns Jons’ dotter Kersti stod och “klickade” ler i den nybyggda logans väggar just som där kom ridande bud och bjöd till Per Gunnars’ bröllop på Kattarp 1 – och det var ju 1855!)
Undantagslängan (i öster, mot vägen) Denna har utöver undantagslängan (med stall och annat, använd sist för Nils Tygesson och Pernilla Nilsdotter) bland annat innehållit “ploghus”. “Undantaget” har moderniserats (med kök, bad och värem) och utökats med vindsrum. Norr om porten finns ännu ett vagnshus, med de äldsta redskapen, och – ett arkivrum, med brandsäkra betongmurar dolda bakom 150-åriga klineväggar av ler och halm! Nutid sig med forntid enar: ett brandsäkert arkiv borde vara obligatoriskt i halmtäckta “bygdegårdar”… Här skyddas husets viktigaste textilier, bilder och dokument, bland annat Kattarps Sångförenings fana från 1862.
“Ryllehuset” (sydost om gården)
har rymt mangelbod (varav namnet – obs “her rulles”!), bak- och tvättstuga och får i stort sett bevara den karaktären. -Överhuvudtaget går restaureringen ut på, att respektive föremål såvitt möjligt får stanna i sin gamla, naturliga miljö; när textilredskap och liknande ej voro i användnin, stodo de ofta på loftet!
Längornas tak läggas efterhand om med vass – ett permanent skyddsarbete. Där “väggarum” i korsvirket måste ersättas, har det i allmänhet skett med tegelsten. En brandalarmanläggning för hela gården (främst medelst rökdetektor) har installerats.
Trädgården
Trädgården har återfått sin indelning enligt den muntliga traditionen: med sina “bjed” (för olika köksväxter – men nu lagda i gräs), “blegesplassen” längs “Gäddegropen” och i väster fruktträdskvarteret (avslutat med en “gräsbänk”). Bara en rest av 1800-talets stora buxbomshäckar har överlevt – och så ett par rosenbuskar och gammaldags påskliljor. Och borta vid väggen stå bikuporna – ochkså till ett minne av Jöns Jonsson, som var en mångkunnig man: spelman, timmerman, taktäckare, svarvare och biodlare.
“Fäladen”
Med gräsmark, ljung och enebuskar vidtar nu utanför trädgårdens stengärde i väster – det är en modern “rekonstruktion” från år 1969, planerad under ledning av intendent Helmut Merker vid Helsingborgs Museum. Försöket avser dels att “markera” gårdens forna läge, invid bygatan men ändå på gränsen mellan in- och utägor, där den milsvida, för Kullabygden gemensamma betesmarken, Kulla fälad, faktiskt tog vid redan ett par hundra meter bort, dels att skapa en skyddszon för gården och ett intressant strövområde för besökarna vid Signestorp n:o 5.
Invid fäladsmarken – minnet av fordom – har, i all diskretion, lagst en nybyggd “luta”: hemvist för höns och maskiner – vår tids “lösöre” i en återupplivad gammal gård.