Låt oss så gå gården runt medsols!
Stall-längan (i väster)
I väster ligger stallängan, delad av “Västre port” mellan häst- och kostallen. Vid södra gaveln trivdes Jöns Jonsson i sitt huggehus, särskilt vid svarven. Att dra runt dess väldiga svänghjul var ofta pågarnas jobb, eftersom nu farfar var så glad för att “dreja”! “Västerport” (mitt emot “gadeporten” i öster) har fört ut mot beten och fälad; genom den och över en ståtligt stenlagd vägbana (mellan hästa- och ko-korran, också de lagda i en mäktig stenor) leddes djuren dagligen ut till vattning vid “Gåsahålan” en hundra meter bort. Därbortom gick en del av Kullafälad nära intill byn – så inne från byvägen i öster kan vi än idag (genom öppnade portar) se för oss ett rätt typiskt “tvärsnitt” av en gammal Kyllaby: bygata – gadeport gårdsplan – betesmark (toft) – fälad; åkrarna lågo här i söderut, ner mot skogen.
Häst- och kostall stå mest orörda sen 1920-talet och få hysa en samling tillhörande redskap. Men drängakammaren har “återställts”, med några enkla möbler; den har jordgolv och fick sin värme från hästarna på andra sidan väggen….
Loglängan (i norr)
Loglängan måste avkortas några meter i väster, då ett mot norr senare tillbyggt svinhus revs. Även ett på gården utbyggt redskapsskjul har nedtagits. Nu förvaras i logan en stor och värdefull samling redskap och vagnar från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal (för vilken Eric Sönne nedlagt mycket arbete), men den kan vid behov frigöras som samlingslokal. (Och här bör kanske den muntliga traditionen noteras, att Jöns Jons’ dotter Kersti stod och “klickade” ler i den nybyggda logans väggar just som där kom ridande bud och bjöd till Per Gunnars’ bröllop på Kattarp 1 – och det var ju 1855!)
Så säger traditionen, och alltså var det 1855 på sensommaren! Den logan var ståtlig för sin tid, och dess luftiga inre får nu tjäna som utställninghall för en god samling lantbruksredskap och fordon från tidiga 1900-tal – före traktor-ålder. (Vilket inte hindrar, att där alltfort är dans på logan någon gång…).
Undantagslängan (i öster, mot vägen) Denna har utöver undantagslängan (med stall och annat, använd sist för Nils Tygesson och Pernilla Nilsdotter) bland annat innehållit “ploghus”. “Undantaget” har moderniserats (med kök, bad och värem) och utökats med vindsrum. Norr om porten finns ännu ett vagnshus, med de äldsta redskapen, och – ett arkivrum, med brandsäkra betongmurar dolda bakom 150-åriga klineväggar av ler och halm! Nutid sig med forntid enar: ett brandsäkert arkiv borde vara obligatoriskt i halmtäckta “bygdegårdar”… Här skyddas husets viktigaste textilier, bilder och dokument, bland annat Kattarps Sångförenings fana från 1862.
De äldre, små redskapen står kvar i den gamla vagnsporten i portlängan (i öster), vilken i övrigt var undantagsmannens – den gamle ägarens – hus och hem.
I två utrymmen norr om “gadeporten” har dock nu byggts in ett brandfast arkiv – ett nödvändigt komplement till gårdens öppna samlingar: det får skydda ömtåliga textiler – bl.a. Kattarps Sångförenings fana av år 1862, en kär och stolt relik från en kör av “sjungade bönder”! – och alla dokument och bilder.
I det gamla “undantaget” (söder om porten) – till det inre moderniserat – bor nu gårdens “åbon” i vår tid. Detta är viktigt: med dem lever gården vidare, i bygdens och vetandets tjänst.
“Ryllehuset” (sydost om gården)
har rymt mangelbod (varav namnet – obs “her rulles”!), bak- och tvättstuga och får i stort sett bevara den karaktären. -Överhuvudtaget går restaureringen ut på, att respektive föremål såvitt möjligt får stanna i sin gamla, naturliga miljö; när textilredskap och liknande ej voro i användnin, stodo de ofta på loftet!
Längornas tak läggas efterhand om med vass – ett permanent skyddsarbete. Där “väggarum” i korsvirket måste ersättas, har det i allmänhet skett med tegelsten. En brandalarmanläggning för hela gården (främst medelst rökdetektor) har installerats.
Trädgården
Trädgården har återfått sin indelning enligt den muntliga traditionen: med sina “bjed” (för olika köksväxter – men nu lagda i gräs), “blegesplassen” längs “Gäddegropen” och i väster fruktträdskvarteret (avslutat med en “gräsbänk”). Bara en rest av 1800-talets stora buxbomshäckar har överlevt – och så ett par rosenbuskar och gammaldags påskliljor. Och borta vid väggen stå bikuporna – ochkså till ett minne av Jöns Jonsson, som var en mångkunnig man: spelman, timmerman, taktäckare, svarvare och biodlare.
“Fäladen”
Med gräsmark, ljung och enebuskar vidtar nu utanför trädgårdens stengärde i väster – det är en modern “rekonstruktion” från år 1969, planerad under ledning av intendent Helmut Merker vid Helsingborgs Museum. Försöket avser dels att “markera” gårdens forna läge, invid bygatan men ändå på gränsen mellan in- och utägor, där den milsvida, för Kullabygden gemensamma betesmarken, Kulla fälad, faktiskt tog vid redan ett par hundra meter bort, dels att skapa en skyddszon för gården och ett intressant strövområde för besökarna vid Signestorp n:o 5.
Invid fäladsmarken – minnet av fordom – har, i all diskretion, lagst en nybyggd “luta”: hemvist för höns och maskiner – vår tids “lösöre” i en återupplivad gammal gård.