SYFTE
Skrivandet påbörjades med tanke på att för barn och barnbarn berätta om Farfar Peter Jönsson och hur hans liv och levnadsvillkor gestaltade sig.
MATERIAL
Materialet till detta föredrag har jag funnit i dagböcker, minnesanteckningar, tidningsintervjuer av Peter Jönsson från 1914,1917 och 1927. lantbruksartiklar från 1900-talets början, en lantbrukselevs minne från 1913-15, födelsedagsreportege, släktarkiv, Georg Leires minnesanteckningar, Kullabygdens årsbok, Kullens Sparbank 1848-1948, fotografier samt vad föräldrarna berättat.
INNEHÅLL
Jöns Jonsgården
Får jag börja på Jöns Jonsgården, Signestorp no 5 i Kattarp. 1700-talsgården ligger alldeles i kanten av Kulla Fälad, som sträckte sig från Kattarp och ända upp till Väsby – Brunnby – Jonstorp. Gårdsporten i väster, som det fortfarande finns rester utav, ledde via en stensatt väg rakt ut på Fäladen.
Gården är en s.k. fyrlängad gård. Alla tak är täckta med halm, som måste bytas ut då och då.
I början av 1800-talet kom en taktäckare från Väsby till gården för att lägga om tak. Han hette Jöns Jonsson och var, förutom taktäckare, en duktig fiolspelare och utnämnd av kungen till häradsspelman i Luggude Härad. Det bar sig inte bättre än att han blev förälskad i Hanna, dotter på gården och de gifte sig 1829. De fick 12 barn. 4 av barnen dog späda. Jöns Jonsson blev en kraftfull och skicklig bonde och under hans tid blomstrade gården.
Äldsta sonen Johannes ägnade sig åt lantbruk, flyttade till Lundsgården i Kattarp och arrenderade så småningom Hjälmshults Kungsgård i Allerum. Han gifte sig med Kerstin Persdotter, Ebbarp, Kattarp och de fick 11 barn tillsammans, varav 9 nådde vuxen ålder.
Deras äldsta son, Peter, född 1861, växte alltså upp tillsammans med 8 syskon på Hjälmshult.
Peter Jönsson var min Farfar. Han utbildade sig vid Högre folkskolan i Allerum, en 6-mån-kurs vid Ängelholms Lantbruksskola, praktik vid Helsans Mekaniska verkstad i Hälsingborg och praktiserade sedan lantbruk hemma hos fadern på Hjälmshult.
Hjälmshult
Hurudan var då Peter Jönssons barndom på 1860-70-talet?
För 150 år sedan fanns inte TV, telefon, mobil, data, bilar, bio etc.Barnen umgicks mycket med djur. Ekorrar matades. Rådjurskid, som räddats undan slåttermaskinen, gjordes tama.
Vilda fåglar matades , skyddades på vindsloft under stränga vintrar och gjordes tama. – ugglor, kajor, skator. På hösten under flyttningssäsongen förekom kramsfågel i stora mängder – björk-tal-och koltrast. Ungdomarna fångade dessa fåglar. Sålde till en torggumma för 10 öre st. Kramsfågel var under 1800-talet – liksom i Sydeuropa i dag – föremål för jakt och fångst och ansågs som matnyttigt vilt.
Jakt blev tidigt ett stort intresse för gossarna.och det vilda utgjorde också ett viktigt tillskott i hushållet.Lärotiden var lång och reglerna stränga innan ungdomarna fick hantera egen bössa.
Husdjur fanns det gott om – hästar, hundar, höns, gäss m.m. Umgänget med djur var en nödvändighet och blev mycket lärorikt och naturligt.
Biodling var också en näring där barnen deltog, som gav den värdefulla och användbara honungen. Barnen hjälpte till med att plocka frukt och bär, som sparades till vintern, syltades och saftades – och det gjordes vin.
Vinberedning ingick även i hushållet. Som råmaterial användes mest krusbär och röda vinbär – någon gång vilda björnbär. Krusbärsvinerna blev ibland mousserande men någon gång slog jäsningen slint – då offrades brygden till grisarna, vilket kunde vålla stort rabalder bland griskultingarna. Då bärens naturliga jäst användes (ädeljäst fanns ej) utföll brygden slumpvis. På flaskans etikett skrevs – allt eftersom vinet blev -: av Moseltyp, av Sauterntyp, av Champagnetyp – eller vinättika!
Tappningen skedde i källaren på Hjälmshult – vanligen på våren. En gång råkade gårdens utmärkte pointer under en middagsrast sörpla i sig en ansenlig bottensats av vinkaret. Att det blev en fyllehund, som mådde illa i flera dagar var en given följd. Hunden gick aldrig ner i den källaren mera efter den malören.
Arbetet inom lantbruket under uppväxten.
Jag plockar fritt ur ”Minnesanteckningar från barndomen” skrivna av Peters bror Georg Leire:
”Barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till med allehanda lätta sysslor och senare med tyngre arbete på gården. Springa ärende och bud – varken bil eller telefon fanns då. Hjälpa vaktepågen att vakta gässen om sommaren – 20-30 gäss gick och betade dagtid på ängarna under ständig tillsyn. Att bära ut mat till honom var ett tidigt göromål. Vid 8-9års ålder fick de köra hästvandringen vid hackelseverket. Hästarna gick runt, runt – halmen blev hackad. Ett tråkigt och enformigt arbete – men hästarna måste passas och manas på.
Annat arbete, som inte heller var så vidare roligt i 10-årsåldern, var att med häst och vagn köra över de harvade åkrarna och plocka sten. Tungt att traska i träskor eller i bästa fall i ”träbonna stövlar”.
Ännu på 70-80talet sådde man spannmål, frö och konstgödning för hand – d.v.s. man bar en av halm flätad korg på magen. Man sådde med båda händerna – ett kast för varje steg. Tyngst i början när korgen var full – och värst i motvind, då kläder, hår och ansikte blev inpyrt med frö eller konstgödsel!!
När skörden var mogen högg man säden med liar. Det var kvinnornas lott att räfsa ihop sädenoch binda samman den till nekar – och sätta upp nekarna till skylar. Skylarna skulle sedan torka för sol och vind en veckas tid. Därefter lyftas igen och köras i vagnar in på logan En neke var inte så tung, den kunde barnen klara av – men vuxna män tog 4-6 i taget. Det var ett styvt arbete för alla. Så höll man på i flera veckor varje skördesäsong.
Senare på hösten kom så tröskningsarbetet, som pågick under vintern. Där stod långa rader av drängar med slagor på det brädlagda loggolvet. Två tröskmän slog växelvis på samma neke eller sädesutlägg. Pojkarna fick släpa fram neken från logan till slagorna. Det var ett dån som hördes långa vägar och en tjock rök av damm stod ut genom porten.
Snart kom slagtröskverket – och slagan kunde hängas upp.
Hö-skörden torkades på hässjor – 8-9-pålar sattes ner i marken och bands samman med snöre. Därpå kastades gräset upp – och fick torka i vinden. Efter en vecka med torrt väder plockades det torra gräset – höet – ner, kördes in och kastades upp på höskullen.
Vid potatis plockningen var de unga tidigt delaktiga. För detta arbete i oktober behövdes stort uppbåd av folk – mest kvinnfolk och ungdomar. På den tiden fanns ej höstlov eller idrottslov – men däremot potatislov.
Så ungdomarna var i hög grad med de vuxna och delaktiga i arbetet på gården.
Ett kalas på Hjelmshult omkring 1880-81.
– ”Det var mycket som skulle göras i husen och på gården för att allt skulle vara ordentligt, rent och snyggt till kalas. Golven skurades, spottlådorna rengjordes och försågs med ny sand och färska enekvistar. Kakelungnsluckorna blanksvärtades. Silver och glas blänkte i skåpen. Linneskåp, kistor med vävnader och handkammarens förråd var i god tid ordnade och försedda med innehållsförteckning. Källare och visthus var städade och hyllor försedda med pappersgarnering, ty det var många kritiska blickar, som skulle göra husesyn, vilket brukligt var, då folk kom till kalas. Stall och fähus fejades och egna hästar flyttade ut till föl och kalvboxar för att de främmandes hästar skulle få plats i stallspiltorna. Ja, det var en fasligt ”piskatåga” innan allt var i ordning till de främmande anlände.
Alltså, kalaset blev ett riktigt och rikligt kalas. Det var mycket av alla sorter. Gåendes bord med självservering vid småbord, som var vanligt vid den tiden. För olika rätter skiftades tallrikar och glas. I kökskammaren staplades upp använda tallrikar och mer eller mindre tömda öl – och vinglas. Småbarnen fick inte springa ivägen bland de främmande i matsalen, utan måste hålla sig i köket och i kökskammaren.” –
Ja, det var då det hände! Georg Leire berättar vidare i sina ”Minnen”: -”Jag minns en del, resten har jag hört berättas. Jag minns dock, att det var en massa halvtömda glas med rött, vitt och brunt vin. Det röda var inte gott. Jag tyckte bäst om det vita, söta, som stack i näsan – och så det bruna vinet, som jag omsorgsfullt tömde glas efter glas tills alla sladdarna var slut. Men så var det också slut med minnet. Det sista jag kommer ihåg var, att jag ramlade i golvet. Så var det färdigt. Jag låg på en bänk och kräktes. Jag var antagligen blek. Ett kallt knivblad lades på pannan. Ingenting hjälpte. Husläkaren, som var inne i salen bland gästerna tillkallades. Diagnosen var inte så svår att fastställa, då han luktade mig i halsen och såg alla de tömda glasen. ”Pågen är full”, sa han, ”men det går över”, och så skrattede Appelgren, som var provinsialläkare i Helsingborg vid den tiden och gick in och fortsatte kalaset.”-
Då fortsätter vi på äldste sonens, Peter Jönsson, levnadsbana. Han hade nu vuxit upp och praktiserat lantbruk hemma hos fadern på Hjälmshult några år.
Louisefred.
Efter hand som syskonen växte till blev hemmet för trångt för Peter Jönsson hemma på Hjälmshult och då fader Johannes arrenderade Louisefred i Brunnby socken, var det närmast för, att äldste sonen skulle få ett större och mer självständigt verksamhetsfält
Så kom det sig, att far och son satt i den lätta lilla 2-hjuliga öppna vagnen – giggen – dragen av en häst. Det blåste och småregnade. Det var i mitten av mars månad. Eller kanske lyste en snål vårsol? + 7gr? Vem vet. De satt i alla fall i den öppna vagnen och skulle åka de 20 km över Kulla Fälad, från Hjälmshult till Louisefred. De skulle bese det nya arrendet – Louisefred.
Året var 1887. Peter Jönsson var då 27 år.
De visste vad de skulle få se, när de kom fram. Något år innan hade gården brunnit ner. Gårdens byggnader låg i aska. Inga åtgärder hade vidtagits. Här var något att taga fatt i!
Louisefred ligger 2 km öster om Nyhamnsläge – just där de sista dyningarna av Kullabergshöjderna övergår i slätten nedanför. . Louisefred var ett arrende under Krapperups Fideikomiss. Gården bildades i början av 1860-talet – en nyodling på 400 tdl. Fram tills dess hade den varit en del av Kulla Fälad. Vid enskiftets genomförande i början av 1800-talet tilldelades Krapperup delar av Kulla Fälad. Därpå bildades många gårdar bl.a Louisefred. Nyodlaren fick 5000:- kr av Krapperup till hjälp för byggnader och odlingsarbete.
Fäladsområdet låg sedan gammalt som betesmark.och var glest bevuxet med lövskog. Betesdjuren höll skogen tillbaka. Nyodlingen skedde genom att grästorvor med ”i vinkel böjt skärjärn” skars upp och brändes.Askan ströddes över den nyblivna åkern. Den första konstgödningen. Senare genom att hacka upp med yxa eller ”rothuggshacka”.Grästorvor såldes också som bränsle. På Hjälmshult fortsatte man att skära och bränna ända fram till på 1870-talet. Bränningen var ett slöseri med mullbildande ämne och blev senare förbjudet.Snart skulle man finna ett effektivare medel att gödsla med, den kalkhaltiga leran, märgel.
Dansken L.Ch. Schröder, tidigare skogsförvaltare på Krapperup, arrenderade Louisefred 1860 – 1870, gav gården dess namn efter hustrun Fredrikke Lovise. Näste arrendator fick lämna gården, när depressionen, som gick hårt fram över lantbruket på 80-tal, satte in och gården brann 1886 – och så – 1887 att Peter Jönsson trädde till.
Det första han fick gripa sig an med var att bygga upp nya ekonomibyggnader. Boningshuset stod visserligen kvar, men som det står i hans egna anteckningar –”som det var åtskilligt skräpigt” – byggdes ett par år senare ett helt nytt corp de logi.
Arkitekten Krapperup anlitade 1887 att rita den stora ladugården var Erik Zetterström, bruksinspektor på Höganäsbolaget i 40 år. Han blev arkitekt till många byggnader i trakten t.ex. Saga-biografen i Höganäs.
Något det fanns ofantligt gott om på den stora fäladen, var av inlandsisen hitförda stora stenar.På Louisefred användes dessa till de stora stallbyggnaderna.”De vid odlingsarbetet borttagna stenarna var ofta så stora, att en sten var lagom till ett hästlass”, skriver Peter Jönsson senare.
Så hade då Peter Jönsson fått ordning på gården under de första 10 åren och färdigställt alla de nya byggnaderna.
Där stod kostall med plats för 100 kor – häststall för 20 hästar – bostäder för rättare och ladugårdsförman – samt eget nytt bostadshus, färdigställt 1895.
Då på hösten 1899 – just när skörden bärjats – utbryter en våldsam eldsvåda!
Elden var ju en ständig fara på den tiden. All belysning och värme bestod av levande ljus – fotogenlampor – tranlampor, stearinljus, vedkamin och kolkamin. Peter Jönsson berättar hur i hans barndomshem ”vid åskväder – allt husets folk skulle samlas i storstugan, varvid samtliga skulle läsa psalmboken”. Så snart åskvädret dragit förbi återvände var och en till sina avbrutna sysslor.
Psalmboken och böner hjälpte ej 1889. Kostall och häststall brann ner – endast stenmurarna stod kvar. Boningshuset räddades. Vatten man försökte släcka med togs förmodligen från en märgelgrav i närheten.
Emellertid, de stora byggnaderna och rättarbostaden byggdes upp på nytt.
Går vi fram till år 1915 och läser i sparade gårdsjournaler stod i stallarna: 130-tal nötkreatur, 40-tal grisar, 10 tackor och en bagge – och i häststallet: 8 par hästar, 3 varmblod och en ponny. Gården var på 390 tdl och verksamheten byggde på, förutom djurhållning, på spannmålsodling, potatis, ärtor, lin, betesmark och vall.
”Man måste”,sade Peter Jönsson,”helt och hållet rätta sig efter konjukturerna, så att man med bibehållande av samma areal, odla de växtslag, man anser lämnar det bästa ekonomiska utbytet”.
Nötkreaturbesättningen var för honom ett starkt och levande intresse. Efter ett mångårigt och målmedvetet arbete – redan 1909 importerade han 5 kvigor från Holland – hade han en i det närmast en renrasig besättning av svartbrokig svensk låglanddsras, den ostfriesiska rasen.. Den svart och vita kossan vi alla känner numera, med stor köttmassa och hög fetthalt i mjölken. Hederspris och utmärkelser vid utställningar, diplom för god avkastning m.m.
Desvärre drabbades Louisefred av mul – och klövsjuka i början av 1930-talet! – Hela besättningen måste slaktas.”-och nu har man nästan tappat lusten för husdjursskötsel”, säger han, då han berättar hur bittert det kändes, att se 32-årigt arbete fullständigt tillspillogivet!!
- men snart stod stallarna fulla med djur igen!
Anställda på gården var många 1915. Befallningsman, ladugårdsförman, 2 ryktare, 1 stalldräng, 6 mjölkerskor, 7 kördrängar, 3 daglönare och vidare säsongarbetare – främst för bethanteringen (gallra, hacka och upptagningen ). Vår och höst kom ett 30-tal män och kvinnor – i början av seklet från Polen, senare från Småland.
Arbetet var väl organiserat. Övervakades ständigt av befallningsman, som alltid uppträdde i styv krage och med käpp.
Förmännen bodde på gården med sina familjer. De övriga i 2 statarlängor 200 m uppåt vägen.
På gården fanns år 1915 – sammanlagt i hushållen – 92 personer. En hel liten by kan man säga.
De anställdas fruar hade mjölkningsplikt. De mjölkade 12 kor vardera – morgon och kväll – kl.04.30 – 06.30 på morgonen – och kl. 16.30 – 18.30 på kvällen. Varje dag, veckan runt. Korna måste mjölkas varje dag. Den plikten kallades ”den vita piskan”. Det var hårda villkor. Familjerna bestod ofta av många barn. De äldra syskonen fick passa småbarnen och statarhustrurna fick ibland gå ner och mjölka morgonen efter barnafödsel.
Vatten och elektricitet leddes in i stallarna omkring 1925 – men den automatiska mjölkmaskinen – vaccumpumpen – gjorde sitt intåg först på 30-talet.
Stalldrängarna hade också tidiga morgnar, eftersom alla 20 hästarna skulle vara fodrade och ryktade innan arbetsdagen började.
På Louisefred arbetade och bodde stabila och bofasta arbetarfamiljer.I flera familjer fortsatte sönerna i faderns fotspår, blev traktorförare och lantarbetare i nästa generation.
År 1880 hade en fullgod dräng 180 kr om året. Därtill kom staten. Staten var naturalön och för en statare innebar det: 60 kg vete per år, 40 kg råg på månad, 3 l mjölk per dag, potatis, risbränsle, kol, fri bostad och trädgårdsland.
Peter Jönsson var känd för att ha ordning och reda på såväl maskiner och djur som på sina anställda. Överallt var det rent och putsat – var sak på sin plats. Sedan 1891 mottog han lantbrukselever på gården – och under sina 50 aktiva år som lantbrukare utbildade han ett 100-tal elever.
Lantbrukssällskapet i Stockholm anhöll upprepade gånger att till Louisefred få förlägga en elevgård – men utan något resultat, ty Peter Jönsson ville ha fria händer att utbilda lantbrukseleverna efter sina egna principer.
Detaljer inom lantbruket.
Det mesta arbetet utfördes med handkraft – men allt tungt arbete utfördes med hjälp av hästarna. År 1912 inköptes tillsammans med grannen Nyrup motorplogen ”Avance” – den första i Kullabygden. Den kunde plöja upp till 5 tdl per dag.
Enligt anteckningar i Peter Jönssons dagbok från1926 utföll resultatet sålunda efter jämförande kalkyler: ”-Alltså motorplöjningen från år 1926 blir 1,04 kr billigare på tunnland än plöjning med häst och dessutom samma arbete betydligt fortare undanskött och jemväl under lämpligare arbetsförhållande.”
Flera detaljer inom lantbruket:
Marken kalkades med märgel, den kalkhaltiga leran, som grävdes upp på markerna på egendomen.”Märgelgravar”, som kunde bli upp till 7-8m djupa, finns ju kvar i dag, som minne av det. Sedan märgeln spritts ut på åkern slogs klumparna sönder med träklubbor. . Märgel innehöll kolsyrad kalk – ett ypperligt jordförbättringsmedel, som gav rikare skördar – på kort sikt!! Processen påskyndade nedbrytningen av kali och fosfor, gav effektiv näring åt grödan ett antal år – men utarmade jorden på sikt. Efter 7-8 grödor växte endast ogräs.
”Märglingen gjorde rika föräldrar men fattiga barn”.
Med stora djurbesättningar kom sedan naturgödsel och fosfattillverkning började redan på 1860-talet.
Kreosol-olja var ett utmärkt impregneringsmedel till träslag – telefonstolpar, vagnar, träredskap m.m.
Man tjärade taken.På hönshus, uthus, vagnslider och bodar bestod taken av papp. Vart femte år ströks papptaket med smält tjära, som stelnade och höll taket tätt.
Upp-plockad sten krossades i sten-kross , som drevs först med tändkulemotor, senare med remskiva från traktorn. Krosset sorterades i olika storlekar och användes till vägläggning etc.
Säden maldes i väderkvarnen i Bräcke. Siktat och grovmalet.
Rotfruktstukorna täcktes med tång, som hämtades med häst och vagn varje höst nere vid stranden i Strandbaden.
Gallringsveden kördes hem från Kullaberg. Varje statare skulle ha ett sådant lass till tändved och bakugn. Annars eldades med stenkol i alla hushåll.
Man ”isade” från en märjelgrav d.v.s. tog vintertid upp stora isblock för att kyla matvaror,både för hushållet och för Mejeriet i Glimminge, dit gårdens mjölk dagligen levererades. Isblocken isolerades i sågspånsstackar och därifrån sågade man fram bitar till kylskåpet –kanske en gång i veckan – under större delen av året.
Storhushåll
Inomhus hade hustrun Maria Jönsson mycket att styra med. Många kvinnor var sysselsatta i hushållet – kokerska, köksa, jungfru, extra slakthjälp och tvätthjälp – dessutom hushållselever. Eleverna fick lära sig laga mat, baka, städa, sy, väva, stöpa ljus, slakta, tvätta, sköta höns och gäss och odla i köksträdgården. Vi ska ju komma ihåg att detta var i självhushållningens dagar – i mycket stor utsträckning tillverkades, odlades eller framdrevs vad man behövde på gården.
Då jag gick igenom Peter Jönssons kassabok från 1937 letade jag förgäves efter en post ”hushållet”. Där fanns utgifter för salt, kol, löner, cigarrer, Ramlösa…..men inte mycket mera för vad vi benämner hushållsutgifter. Ägg, kött, bröd, grönsaker, mjölk … Det mesta
producerade man själv.
I källaren fanns saltkaret där köttstycke lades ner i saltlake för att bevaras mellan slakterna. Vid behov togs fläskbitar eller oxbitar upp, urvattnades och tillagades. Rökning av köttet ökade också hållbarheten. Någon frysbox fanns ej. Från hönshuset fick man höns, kycklingar och ägg. Noggranna anteckningar fördes över plockade ägg, antalet ruvande höns, nykläckta och slaktade kycklingar.Äggen bevarades under vintern i ”vattenglas” i källaren – en simmig lösning av natriumsilikat,som stelnde, vari äggen konserverades. Gäss slaktades till Mårten. Från köksträdgården hämtades alla grönsaker. Av bär och frukt gjordes sylt . Plommon och päron koktes i socker och konserverades med undertryck i glasburkar.Alla burkarna försågs med etiketter, innehåll och datum. Vinteräpple och – päron lades försiktigt på nät uppe på luftiga vindar.
Tyg vävde man. Bomulls- och linnetyg till kläder, lakan, dukar, handdukar m.m. I stor utsträcking var alla hemmets textilier hemvävda – gardiner, stoltyg, draperier, överkast etc.. Peter Jönsson berättade, att han”ända till sitt 17 år aldrig ägt någon annan kostym än av hemvävd vadmal”.Vadmal är grovt, hemvävt ylletyg. Året om var en eller fler vävar i gång och den starka sommarsolen fick bleka de nyvävda tygerna utomhus – som det står skrivet:”den ena räckan lärft låg invid den andra ute på blekesbacken om sommaren”.
Där fanns bakstugan, där många brödlimpor bakades åt gången – och brygghuset, där öl och dricka bryggdes och blandades.
Där fanns tvättstugan, där särskilda tvätterskor tog hand om tvätten – ”byken” – smutskläderna, lakan, handdukarna – att par gånger om året!! Först hällde man kokande vatten över byken.Tillsatte träaska, såpa eller soda. Vattnet värmdes upp med vedeldning. Därefter kördes tvätten upp till Brunnby källa med häst och vagn – och där sköljdes den och vreds ur för hand i kallt, rinnande vatten. Syster Botilda, som var broder Peter behjälplig de första ungkarlsåren på Louisefred, förstörde sina händer vid detta kalla och tunga arbete. Sedan hem och hängdes upp på vindar för att torkas, sommartid utomhus, och därefter lagas, manglas, strykas och läggas på plats i linne- och klädskåp. Alla persedlar var namnade eller numererade.
Maria Jönsson var en rättrådig, klok och duktig husmor med stort ansvar. Hon lärde upp många elever i Louisefreds storhushåll under årens lopp. Hennes glada och vänliga väsen var väl känt. Hushållet var stort och där skulle dagligen lagas mat och bakas till många. Gårdsfolket och ladugårdsförmannen gick hem till sig när vällingklockan på häststallets tak ringde till middag.
Vällingklockan blev tidmätaren för de flesta. Flertalet ägde ingen klocka. Några hade en ”rova” fastkedjad i västeer. Vällingklockan rutade in arbetsdagen – kallade till arbete om morgonen – middagsrast – och markerade arbetsdagens slut – samt ringde samman vid eldsvåda!
Dylika vällingklockor fanns runt sekelskiftet på alla större gårdar på landsbygden – fram till 1950 var den fortfarande verksam på Louisefred. Det säges att när vällingklockan ringde – så gnäggade hästarna!! Arbetsfolket ute på åkern hade en kvick ramsa, som de tog för vana att upprepa vid ringningen – speciell för varje gård. En löd:” Ladhunna, ladhunna, kom hem, kom hem…”.En anna löd:” Kom hunken, kom lunken, kom in och få mad…..” På Louisefred säges det att man sade: ”Kommen ing, kommen ing, kasta och spring, båd piga och dring….”
Vällingklockan ljöd långt över landsbygden. I staden hade Höganäs Bolaget sin siren.
Belysningen på gård och i hus var 1887 enbart levande eld, som nämnts förut – talg, fotogen, stearin m.m Efter något 10-tal åt fanns ett gasverk på gården. Med hjälp av karbidgas – man hällde vatten på kalciumkarbid – fick man användbar gas, som leddes runt gård och hus – för upplysning och till gasspis.
År 1925 kom elektriciteten till Louisefred. Glödlampan uppfanns av Thomas Edison 1879. Vilken fantastisk utveckling och ändrade livsvillkor, som följde i elektricitetens spår. Vi slår oss för bröstet och nämner IT-revoluionen som enastående! Undras det!
Telefonen installerades 1947.
Gården var självförsörjande med vatten. Medelst en direktledning från den högtliggande mossen, där Brunnby källa var belägen, rann vattnet med självtryck ut i ledningarna ner till alla husen.De mindre husen hade en kran i köket. I det stora boningshuset leddes vattnet ner i ett kar i källaren – därifrån pumpades med handkraft upp till en behållare på vinden.. Därefter ut med självfall genom interna ledningar till olika kranar i huset. I Peter Jönssons daganteckningar finner man återkommande anteckningar om ”luft i vattenrören” och man har ”spolat vattenledningarna”. Bristfälligt vattentryck och säkerligen myckenhet av rost och beläggningar i dåtidens ledningsrör av järn.
Varje höst var det skördefest, till vilken alla samlades” – Jag läser ur en lantbrukselevs minnesanteckningar från 1913. ”Det stora magasinet hade då gjorts till en festsal med löv och blommor. Mat vankades i massor, stora cigarrer till statarna, spelmän hade lejts – till slut dansade hög och låg. Det var gemyt och trevnad.” – Jag läser vidare: ”En eftermiddag under sommaren kopplades av från slitet. Då åkter alla till Strandbaden för att ”svänga” hästarna. Man red ut med dem i vattnet. Sedan skulle man själv bada. Baddräkt förekom ej. Man klädde av sig bakom vagnar och buskar och så sprang man ut i vattnet medan händerna fick dölja det hemliga”. Lantbrukseleven skrev vidare om världsläget 1913: ”Världsläget och det första världskrigets utbrott skapade naturligtvid oro bland oss alla. Det blev många sammanträffande och överläggningar mellan patron Peter Jönsson och riksdagsman Olsson från Kullenbergstorp av den anledning. Båda deltog i det beryktade bondetåget” – Det var då 30000 bönder från hela Sverige tågade upp till Stockholm för att stödja Gustaf V i kampen för Sveriges försvar.
År 1917 – första världskriget pågick – ålåg det den kommunala myndigheten ”Folkhushållningskommissionen” att föra bokföring över självhushållens spannmålsfördelning. Det var kristider. Brist på mat i Europa. Brödkort för alla hemma. Bönderna måste deklarera för myndigheten skörd och leverans. Ingen försäljning vid sidan av inte!! Hot om böte upp till 10.000kr eller 6 mån fängelse.
Familjekänslan var stark i Peter Jönssons familj. Man möttes hos varandra vid högtider och helger. Peter Jönsson hade ju 8 syskon – samt 7 fastrar och farbröder och deras familjer.
Hustru Maria var dotter av landstingsman Gunnar Persson i Dompäng. Hon hade i sin tur 2 systrar, varav den ena ogifta systern , vid föräldrarnas död flyttade över till Louisefred och bodde hos sin syster och svåger till sin död.
Kontakten mellan Louisefred, Kattarp och Dompäng var livlig. Man färdades till varandra med häst och vagn. Sommartid for man med hela familjen i ”charabang” – en 4-hjulig, öppen vagn med längsgående bänkar, dragen av 2 hästar. Vid högtidligare tillfälle och kyligare väderlek i ”landå” – en svart, 2-axlad, täckt vagn med framåt och bakåt nedfällbara suffletter. Därinne satt man på tvärgående, plyschklädda dynor – också dragen av 2 hästar. Den resan till Kattarp tog nog längre tid då – än de 20 min bilfärden tager i dag.
Järnvägen Åstorp-Kattarp-Höganäs öppnades för trafik 1885. Höganäs-Mölle 1910.
1914 blev Peter Jönsson bilburen! En svart Ford med växelspaken utanför kupe`n!
Familjen
Peter och Maria Jönsson fick 8 barn, varav 5 dog i tidig ålder. Två döttrar och en son blev vuxna. Sonen är min Far, Gunnar Leire, som 1937 övertog arrendet av Louisefred.
Bland Peter Jönssons syskon på Hjälmshult vill jag nämna brodern George Leire. George valde en teknisk utbildning på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Han blev väg-och vatteningeniör 1898. På examensdagen kallade rektorn till sig de i avgångsklassen med bästa vitsord – spådde dem en spännande framtida utveckling inom yrket och rådde dem att av praktiska skäl byta efternamn från Jönsson, Persson, Olsson etc..till i George`s fall till Leire. Han gjorde så. Flera av hans bröder och alla syskonbarnen följde efter samtidigt och senare.
George Leire var sedermera direktör för StalLaval i Finspång i 30 år. Han hade en stark släktkänsla , var ogift och barnlös. Vid pensioneringen intresserade han sig för sin farfars gård, Signestorp no 5 i Kattarp och finansierade en pietetsfull upprustning av gården och upprättade till Stiftelsen JönsJonsgården – till minne av sina föräldrar.
Så därför är vi – där vi började i dag – vid JönsJonsgården. En hembygdgård – öppen numera för alla att besöka. Alla intresserade är välkomna. Många gruppbesök kommer årligen. Förhandsbesked nödvändigt.
Ytterligare en bror till Peter Jönsson vill jag nämna. Arvid Leire, som var läkare i Helsingborg – några kallade honom fattigläkare. Av de minst bemedlade tog han ej betalt. Var älskad och uppskattad i staden. Dog tidigt och ogift. Störtade i ett flygplan i Öresund år 1919. ”..ytterligare en flygolycka…”som det stod i tidningen. Det var i flygets barndom!
En syster blev sjukgymnast och var verksam i Amerika 1895-98. En annan bror blev agronom . Uppmuntran till studier hade säkert syskonskaran fått av en av sina farbröder – Bengt Jönsson – professor i botanik i Lund i 22 år och rector magnificus vid sin bortgång 1911.
Peter Jönsson flyttade från Louisefred 1937 och lämnade över arrendet till sin son, Gunnar Leire.
Peter Jönsson dog 1955 – 94 år gammal.
Strandbaden 2002 Marianne af Ugglas