Hur åt man förr?
På 1800-talet gällde självhushåll. Då gällde det att kunna kärna smör och ysta ost hemma på gården. Mycket tidsödande arbete gick åt till att få fram basvaror vi tar för givet idag.
Vetebröd var lyx. Bröd bakades väldigt sällan och skulle vara länge. Knäckebröd höll sig bra. C-vitamin fick man endast ur säsongens bär och frukt. Skörbjugg var därför en folksjukdom.
Kärna smör
Häll den färska silade mjölken i grunda mjölkfat. Sätt svalt tills mjölken “satt” sig. När grädden flutit upp, skumma av och häll i smörkärna. Förvara där i en veckas tid eller tills kannan är fylld. Stöt med staven tills smöret skiljt sig till grynig klump. “Mänta” (arbeta) den i trätråg med träsked tills all kärnmjölk runnit av, arbeta sedan in saltet. Då håller sig smöret längre.
Ysta ost
Tillsätt löpe berett av en kalvmage till ljummen mjölk så att den ystar sig. Häll ostmassan i en silduk och pressa ur vasslan i flera omgångar. Knåda, salta och krydda kummin, och placera i en ostform med hål. Då kan kvarvarande vassla rinna av. Vänd på osten några gånger, lägg på osthylla och låt torka. Lagra sedan ett par år.
Köksgeråd
Kopparpannorna för kaffe har funnits i svenska hem sedan början av 1700-talet. Före 1870 tillverkade kopparslagen själv nitarna av rullad kopparplåt. Mässing var också vanligt. Ibland bedrev bönder mässingshantverk som binäring. Kannor av silver var finast och dyrast. Under 1700-talet konkurrerade det dyra porslinet med silvert, och det blev allt vanligare under 1800-talet.
Kosten
Kosten var inte särskilt omväxlande för hundra år sedan. Salt sill och salt fläsk, korv eller blodpalt var det som bjöds till rovorna, potatisen eller brödet. Man torkade köttet och fisken. Ett annat uråldrigt sätt att bevara mat var syrningen som i tex surströmning. Att röka kött anses vara en yngre konserveringsmetod. Man rökte kött eller fisk i badstugorna eller smala höga rökkurar. Mest känt är väl den saltade maten. Det är dock en yngre metod, eftersom det före 1800-talet var ont om salt.
Den salta maten frambringade en stor törst. Under 1600 – talet ansågs en normal ranson öl om dagen vara tio liter. Det första pundet kaffe skeppades till Sverige 1685. Importen ökade och 1718 kom 2000 kilo. Sverige förbjöd kaffe vid flera tillfällen under 1700-talets hälft. Kaffet var en lyxartikel som onödigt belastade importen, så löd den politiska tvisten.
Socker
Sockret var en lyxvara och bönderna använde istället honung.
Kryddor
Malört, isop, muskot och hjärtansfröjd var de kryddor som användes på 1800-talet. Men utländska kryddor blev tidigt populära. Saffran, kanel, kardemumma, muskot och peppar fördes hem redan under 1500-talet. Kryddor hörde till det finaste man ägde.
Hur tvättade man?
Man tvättade inte tillräckligt förrän på 1800-talet. Det var tungt att bära vatten som dessutom inte alltid fanns tillgängligt eller var iskallt. Mot slutet av 1800-talet förbättrades hygienen i Sverige något. Då ställde man till med storbyk två gånger om året, på de större gårdarna, till Vårfrudagen i mars och före julslakten i början av december. Det var ett kvinnojobb att tvätta, och det var tungt. 
Tvätten skulle bykas, klappas, gnidas och, om möjligt, manglas. Tvättbrädan med vecklad zinkplåt kom först på 1870-talet. Man lade tvätten i blöt, gnuggade den och till sist kokade den.
Hygien
På 1700-talet kom pottorna. De tidiga pottorna var bastanta don av tenn. Det fanns nättare varianter för resor och kyrkbesök. Tandborsten kom till Europa på 1600-talet och kom till Sverige som presentartiklar.
Plaggen
Ute på markerna fångades fåren för klippning varje vår och höst. Finast var lammullen och den ull som klipptes på hösten. En del ull tvättades och sorterades sedan efter renhet och kvalitet. På hösten fick man tid till att karda ullen. Om ullkvalitén var låg fick man karda två gånger. Därefter spann man ullet till garn.
Redan under 1500-talet blev linet vanligt i Sverige, först bland de förmögna och senare även hos bondbefolkningen. Linet krävde mycket arbete; det skulle kammas, rötas, bråkas, skäktas och häcklas.
Städning
Smuts på mormors mormors tid var nästa oöverkomligt. Smuts i rummen var då inte enbart damm, utan bestod ofta av en blandning av spottloskor, snor, pipaska, döda flugor, råttlort, urin, träskav, ulltussar, diverse matresten och kvinnoblod. Detta inkluderar inte eventuella husdjur som tex höns. För det mesta sopades smutsen undan, men ibland behövdes det skuras. Detta gjorde man med kallt vatten, och björkris. Det rena golvet täcktes med sand och ibland också med doftande enris. 1880 slog trasmattorna igenom. Då blev det också ”förbjudet” att spotta på golven. Därav kom spottlådor.
Ohyra
I all smuts trivdes loppor och löss. Det ansågs vara helt naturligt att ha ohyra. Trots ökad renlighet fram mot 1900-talet var det svårt att bli av med ohyra, framför allt vägglöss. Enligt statistik hade 52 procent av fastigheterna i Malmö vägglöss år 1932! För att fånga lössen förr lade man en bräda full med hål i sängen. När lössen blivit mätta av blod skulle de krypa ner i hålen. På morgonen tömde man brädan över elden.
Leksaker
Ser man på leksaker från förr och nu märker man hur lite de har förändrats. Dockor för flickor och material och modeller för pojkar. Faktum är att barn i alla tider har lekt med dockor. Från början bestod de av en träbit, kanske täljd för kroppslig form. På 1870-talet kom en revolution i barnens värld. Särskilda barnkläder började säljas. Dockorna fick också lov att ha egen identitet och porslinsdockor med fina kläder kom. Babydockan föddes i England under den senare delen av 1800-talet. Och tänk, redan 1827 togs patent på en docka som kunde säga mamma och pappa! 
Andra vanliga leksaker var trähästar (från Mora), tåg, kulor och ormspel, ett slags flyttspel med tärningar.
Hur träffades man förr?
Flickor och pojkar lärde känna varandra vid nattfrierier, lekstugor och dansgillen. Ett par kvällar i veckan samlades pojkarna i byn för att gå på nattfrierer. De hälsade på flickorna som låg ute i lador och fähus. Ett par gick för sig själva och diskuterade och bjöd varandra på karameller och brännvin. På det här viset fick pojkarna en möjlighet att pröva sig fram för att så småningom fastna för en speciell flicka. Man fick aldrig visa sig i par ute. Endast under nattfrierierna kunde de träffas. Om någon flicka blev med barn var äktenskap nödvändigt och paret blev också utstött från byn. Man kände sig fram med gåvor, som utbyttes och visade hur stort intresset var. ”Ju vackrare utkrusat, dess kärare fästman” sades det.
